Manufacturology

Inte så bra tänkt, Svenskt Näringsliv!

Sven­skt Näringsliv föres­lår i en ny rap­port (SvD, DN) att human­io­ras­tu­den­ter ska få sänkt stud­i­estöd. Orsaken är att det är allt för stort sök­tryck på många utbild­ningar som inte leder till jobb, sam­tidigt som det finns ett stort under­skott på stu­den­ter inom områ­den där det finns ett stort behov av arbet­skraft. Jag själv är verk­sam inom ett sådant område: Stu­den­ter som läser vår utbild­ning, civilin­gen­jör i Mate­ri­alde­sign vid Högskolan Dalarna, är så gott som garan­ter­ade ett intres­sant och rel­a­tivt väl­be­talt jobb efter exa­men. Sam­tidigt är det allde­les för få som söker. (Än är det inte för sent, gå in på studera.nu och sök!) Hopp­san, ursäkta rekla­men: Åter till Sven­skt Näringslivs förslag.

Att prob­lemet finns och är verk­ligt är odiskutabelt. Men från mitt per­spek­tiv, jag är själv både civ ing och tekn dr men ägnar en stor del av min fritid åt intressen inom det human­is­tiska området, så känns Sven­skt Näringslivs lös­ning inte genomtänkt.

När det gäller utbild­ningssys­temet så finns det ett värde i att förut­sät­tningarna inte ändras från en dag till nästa, stu­den­ter­nas förvänt­ningar och önskningar ändras snabbt och oförut­säg­bart beroende på arbets­mark­naden och tren­der i samhäl­let sam­tidigt som de fak­tiska behoven ändras gan­ska långsamt. Det illus­tr­eras om inte annat av att jag som läste kurser i pro­gram­mer­ing­steknik, algo­rit­mer och objek­to­ri­en­terad pro­gram­mer­ing i C++ för fem­ton år sedan, följt av några års arbet­ser­faren­het på området, gan­ska lätt kan sätta igång och pro­gram­mera appar till min Ipad (om jag vill). Jag menar inte att utbild­nin­gen nu ska se likadan ut som den gjorde för fem­ton år sedan, men san­nin­gen är att verk­ligheten (trots vad vi ibland gärna tror) inte förän­dras radikalt från ett år till nästa bara för att Apples App­Store eller Googles Android Mar­ket har ökat sin marknadsandel.

Och här finns det en vik­tig poäng. Att utbilda till “anställ­nings­barhet” genom att styra utbild­ningssys­temet mot direkt tillämp­bara färdigheter leder kanske inte till önskat resul­tat. Om våra stu­den­ter skall för­vand­las till prob­lem­lösare, goda ledare och inno­vatörer vilket vi som utbil­dar inom det tekniska området önskar, så krävs att de utveck­lar för­måga till en dju­pare tanke, asso­ci­a­tions­för­måga, fan­tasi och en insikt om att hälften av alla tekniska prob­lem inte är tekniska i grun­den utan har med män­niskor att göra. Detta är egen­skaper som gyn­nas av human­is­tiska intressen och human­is­tisk utbild­ning. Human­io­ran behövs, och inte bara som ett kuriöst och plik­t­skyldigt inslag på våra tekniska utbildningar.

När vi talar om human­is­tisk bild­ning så får ordet “tidlös” ibland näs­tan tolkas bok­stavligt, dagens näringslivs­del i SvD innehåller till exem­pel en artikel om Sun­zis 2600 år gamla bok “Krigets konst” som ännu är rel­e­vant för den som stud­erar till exem­pel mil­itärstrategi eller före­tagsstrategi. Det är ett talande exem­pel på hur god utbild­ning byggs på reflek­tion och förståelse av grundläg­gande principer istäl­let för att ensidigt fokusera på dagens behov. Inom utbild­nin­gen måste sedan ändå dags­färsk avancerad teknik blandas med tidlösa kun­skaper. Men högskolans måste till viss del fokusera på det tidlösa: Att hålla sig ajour med tekniken är i stäl­let en del av det livs­långa läran­det — inom ett par år kom­mer stu­den­terna näm­li­gen att upp­täcka att deras dags­färska färdigheter har blivit passé medan de grundläg­gande principerna står sig.

Ändrar bloggspråk till svenska — Blogging in Swedish

Jag har gått gan­ska länge och fun­derat på om jag borde byta språk på bloggen och skriva på sven­ska. Har nu bestämt mig för att göra det. Den främ­sta anled­nin­gen är att jag själv uttrycker mig mycket snab­bare och ledi­gare på sven­ska än på engelska.

Anled­nin­gen till att jag från bör­jan valde att skriva på engel­ska var att jag trodde att jag fram­för allt skulle skriva om min egen forskn­ing. I prak­tiken har det dock visat sig att jag skriver om allt möjligt. Min engel­ska är kanske ok, men begrän­sar ändå min för­måga att uttrycka mig snabbt och pre­cist. Det tar helt enkelt för lång tid att få till ett inlägg om jag är så noga med språket som jag vill vara.

Från och med nu kom­mer jag att skriva på sven­ska. Alla gamla inlägg finns dock kvar oförändrade.

For some time I’ve con­sid­ered whether I should change the blog lan­guage and start writ­ing in Swedish. I have now decided to do so. The main rea­son is that I express myself much faster and freer  in Swedish than in English.

The rea­son I ini­tially chose to write in Eng­lish was that I thought I would mainly write about my own research. In prac­tice it has turned out that  I write about all sorts of things. My Eng­lish may be ok but it lim­its my abil­ity to express myself in a swift and pre­cise way. It sim­ply takes too long to write a post if I take the time I need to get the  lan­guage as good as I want.

From now on the main blog lan­guage will be Swedish. All my posts up until now will still be left unchanged of course.

Tänk om Andrea Rossis energikatalysator verkligen fungerar?

För något år sedan skrev jag om spän­nande nya forskn­ing­spro­jekt inom fis­sion, lik­som om bety­delse­fulla fram­steg inom kon­ven­tionell fusions­forskn­ing (här och här). Nu har något nytt och ovän­tat inträf­fat: så kallad “kall fusion”, eller en likvärdig process, kan eventuellt ha förverk­li­gats. Det innebär i så fall inget min­dre än en sen­sa­tion och bör­jan på en revolution.

Energikatalysatorn är en appa­rat som på något sätt gener­erar energi ur nick­elpul­ver och vät­gas. Processen sägs vara kall fusion eller lågenergi-kärnreaktion, LENR, som den också benämns. Uppfinnaren Andrea Rossi har under de senaste månaderna flera gånger låtit utom­stående obser­vatörer under­söka energikatalysatorn under drift för att på så sätt försöka bevisa att den fak­tiskt fungerar. Och den tycks verk­li­gen fungera.

Begrep­pet kall fusion blev allmänt bekant i slutet av 1980-talet när två amerikan­ska forskare Mar­tin Fleis­chmann och Stan­ley Pons pås­tod att de hade lyck­ats skapa fusion under enkla förhål­lan­den vid rum­stem­per­atur. Tyvärr visade det sig att vare sig de själva eller någon annan lyck­ades upprepa exper­i­mentet och den inledande entu­si­as­men byttes snabbt mot fördö­mande och för­löjli­gande. Sedan dess har få etabler­ade forskare vågat intressera sig öppet för kall fusion.

Det finns nu en helt avgörande skill­nad: Energikatalysatorn har demon­str­erats flera gånger och fungerar lika bra varje gång. Den enda haken är att Andrea Rossi är förte­gen med vissa vik­tiga detal­jer om hur appa­raten fungerar på grund av en pågående paten­tan­sökan. Många skep­tiker vägrar där­för tro att mask­i­nen fak­tiskt fungerar och häv­dar att Andrea Rossi är en sofistik­erad bedra­gare. Det går fort­farande inte att helt utes­luta att så är fal­let, men mer och mer talar enligt min upp­fat­tning för att det inte är så.

Tvär­tom: Mitt intryck är i stäl­let att det verkar allt mer troligt att energikatalysatorn fak­tiskt fungerar. Det skulle i så fall betyda två saker:

1) Andrea Rossi är självskriven som nobel­prista­gare inom en snar framtid. Såvitt jag vet så omfat­tar Nobels tes­ta­mente både veten­skapliga fram­steg och uppfinningar som gag­nar män­sk­ligheten. Fungerar energikatalysatorn så är kon­sekvenserna omvälvande.

2) Vi kan glömma mycket av det som har domin­erat energide­bat­ten de senaste åren: väx­thus­gaser, energipriser, oljeut­släpp etc. Såvitt jag kan bedöma så skulle utveck­lin­gen av energikatalysatorn nu vara lika rev­o­lu­tionerande som utveck­lin­gen av elek­trisk belysning i slutet av 1800-talet.

Enligt två sven­ska obser­vatörer så är mäng­den energi som pro­duc­eras så stor att den inte kan förk­laras på annat sätt än genom någon form av kärn­reak­tion. De som säger detta är Sven Kul­lan­der, pro­fes­sor emer­i­tus vid Upp­sala uni­ver­sitet och ord­förande i Kung­liga veten­skap­sakademins energiut­skott, och Hanno Essén, lek­tor i teo­retisk fysik vid KTH och tills nyli­gen ord­förande i förenin­gen Veten­skap och Folk­bild­ning.

Rap­por­terin­gen kring Andrea Rossis energikatalysator är något av det vik­ti­gaste och mest intres­santa som hän­der just nu, alla kat­e­gorier. Även om vi inte vet med säk­er­het ännu så kan det vara så att alla san­ningar om energi är på vag att stäl­las på ända. Jag dröm­mer ibland om att de stora sven­ska älvarna ska släp­pas fria igen, att vat­tenkraftverken ska tas bort så att for­sarna får brusa fritt. Kanske kan det ske snab­bare än jag någon­sin vågat drömma om?

Någon form av avgörande kom­mer för­mod­li­gen gan­ska snart. Inom några månader bör vi veta vilket som är sant: att Andrea Rossi är årets bedra­gare eller att han är århun­dradets uppfinnare jäm­för­bar med Galileo, New­ton, Maxwell och Ein­stein i his­to­rieböck­erna. Just nu lutar det som jag ser det allt mer mot det senare, men hur det verk­li­gen lig­ger till lär snart visa sig. Tänk om Andrea Rossis energikatalysator verk­li­gen fungerar?

Några länkar:

Ny Teknik (6 april): Sven­ska fysiker: Det är en kärnreaktion

Ny Teknik (23 feb): Kall fusion: 18 tim­mar utes­luter förbränning

Ny Teknik (20 jan): Kall fusion – nu ska den vara klar för produktion

Very busy period coming to an end

So far this year has been one of the busiest peri­ods of my life. The win­ter months from jan­u­ary until april 1 have been lit­er­ally packed with must do’s. In the mean time all my three kids had chicken pox over an extended period of five weeks, which meant that I had to work in the nights to catch up.

Dur­ing this period I have:

• Arranged a con­fer­ence (Steel research days — “Stålforskningsdagarna”).
• Edited a con­fer­ence proceeding.
• Writ­ten two con­fer­ence arti­cles. A short and shal­low one for Stål­forskn­ings­da­garna, a long and deep one for another conference.
• Taught a foun­da­tion course in mechanics.
• Fol­lowed a course in uni­ver­sity teach­ing (pedagogy).

Add to this all the daily fuzz involved in work­ing at a uni­ver­sity and bee­ing father of three small kids. As you can see there have been very few updates here at the blog — I’ve really had no time to spare.

But now the con­fer­ence is done. I’m wait­ing for noti­fi­ca­tion regard­ing accep­tance of my arti­cle and can’t do any­thing about that for the moment. I have more time avail­able for prepa­ra­tions of lec­tures in the mechan­ics course. This will be good for the stu­dents, because so far I’ve often been quite tired and some­times less well pre­pared than I would have liked.

Hop­ing for a nice spring! I’m start­ing to ramp-up my jog­ging again now that the snow is melt­ing away.

Stålforskningsdagarna 2011 — Steel research days

I’m respon­si­ble for arrang­ing “Stål­forskn­ings­da­garna 2011″ (“Steel research days”), a two-day research con­fer­ence arranged on Mars 30–31 in Bor­länge by the depart­ment of mate­ri­als sci­ence at Dalarna Uni­ver­sity. The con­fer­ence is a regional research sym­po­sium where all speak­ers, in some way, are linked to our department.

We are pub­lish­ing the con­fer­ence pro­ceed­ings in the form of a printed book for which I’m the edi­tor. It will con­tain 15 research arti­cles (all in Swedish) as well as an intro­duc­tory chap­ter describ­ing our lab­o­ra­to­ries and edu­ca­tional resources.

The pro­gramme can be found on the con­fer­ence web site, where you also find the online reg­is­tra­tion form. If you’re inter­ested in steel research and speak Swedish, con­sider going there. It’s a good oppor­tu­nity to learn about our advances in steel research and meet research engi­neers and man­agers from the local Swedish steel industry.

Learning about teaching

Since last fall I’ve attended a course in uni­ver­sity teach­ing which is manda­tory for me if I want to stand any chance to be pro­moted to senior lec­turer. Despite the fact that I’m more or less forced to take the course, I do find it highly valu­able as it pro­vides plenty of oppor­tu­ni­ties to reflect on the nature of teach­ing and learning.

For the moment I’m read­ing some chap­ters in the book “Learn­ing to teach in higher edu­ca­tion” by Paul Rams­den. What I’ve found is encour­ag­ing: Rams­den dis­cusses teach­ing in many dif­fer­ent sub­jects, fre­quently refer­ring to sci­ence and engi­neer­ing edu­ca­tion. The book does not adopt the sim­plis­tic view that I’ve met with some lec­tur­ers (even in this course) that tra­di­tional lec­tures are “old fash­ioned” and that sem­i­nars and other more sup­pos­edly “acti­vat­ing” ways of teach­ing are just bet­ter, period.

In real­ity, Rams­den says, nei­ther way is intrin­si­cally bet­ter; what way of teach­ing that works best is con­tex­tual and depends both on the con­tent being taught and on the stu­dents’ capa­bil­ity to inter­pret and under­stand the content.

It is a relief for me to meet this undog­matic per­spec­tive in this clas­sic and author­i­ta­tive book, because it rep­re­sents a more schol­arly per­spec­tive on teach­ing than I’m used to meet. Instead of telling me that the pre­dom­i­nant method of teach­ing in engi­neer­ing is wrong, Rams­den inte­grates mod­els of teach­ing and stu­dent learn­ing into one whole and tells me that a pro­fi­cient teacher is able to focus on the sub­ject and at the same time reflect on how to adapt her teach­ing to pro­mote stu­dent understanding.

I’ve also enjoyed read­ing about the gen­eral aims of higher edu­ca­tion, real­is­ing that we give this high level per­spec­tive way to lit­tle thought in engi­neer­ing edu­ca­tion. I feel inspired — now all I need to do is turn all these great insights into practice…

SPS’11">Won’t make it to SPS’11

Unfor­tu­nately I’ve not had time to com­plete my arti­cle for SPS’11 in May. I was afraid this would hap­pen already when I sub­mit­ted my abstract, but as you know hope is tha last thing that dies. But I’ve been too busy with other things, for exam­ple child­care: I’ve only worked one day per week since last sum­mer as I’ve been on parental leave. (We have a gen­er­ous sys­tem here in Swe­den with paid parental leave where the time off can be shared between the par­ents.) In the end I’ve had to use my scarce work time to do other things.

Manufacturology turns one year

Man­u­fac­tur­ol­ogy turns one year today. Dur­ing that time I’ve had 13000 page views, which trans­lates to some­what fewer indi­vid­ual vis­i­tors since some view mul­ti­ple pages.

My first post, which was sim­ply called Wel­come, was pub­lished on Jan­u­ary 13 2010. When I started out I had the idea and ambi­tion to focus solely on pro­duc­tion research. As it turned out, I have been writ­ing about a quite broad range of top­ics, includ­ing lean pro­duc­tion, man­u­fac­tur­ing strat­egy and strate­gic inno­va­tion. I par­tic­i­pated in the Four Stone Hearth blog car­ni­val with this post about iron­mak­ing in a bloomery fur­nace. I also pub­lished some opin­ions on books that I read dur­ing the year, for exam­ple “Smile or die” by Bar­bara Ehren­re­ich (here), “The prin­ci­ples of prod­uct devel­op­ment flow” by Don­ald Rein­ert­sen (here), and “Let my peo­ple go surf­ing” by Yvon Chouinard (here).

One post attracted far more vis­i­tors than any one else. It was called Ash cloud over Europe and for some rea­son it made it to the front page of the Huff­in­g­ton Post’s Euro­pean news sec­tion. The Huff­in­g­ton Post is a lead­ing Amer­i­can news site, and my post attracted 933 vis­i­tors dur­ing the day it was pub­lished and only slightly lower num­bers dur­ing the days that fol­lowed. It has now attracted more than 3500 vis­i­tors in total. For some rea­son my post bub­bled up through the media alarm to the top of a lead­ing news site, there is no log­i­cal expla­na­tion but hap­pened by chance.

I con­tinue to write, although maybe less focused on man­u­fac­tur­ing and indus­try, and more towards soci­ety at large. I’ve con­sid­ered chang­ing the blog lan­guage to Swedish, but so far I con­tinue to write in Eng­lish. Hope you enjoy it and that you drop by here every once in a while. See you around!

Fascinating photo from solar eclipse of January 4 2011

From where I live, those who were lucky enough to have a cloud free sky could see a par­tial solar eclipse at sun­rise last Tues­day. Although I couldn’t see it from my house in Falun, I heard from col­leagues that it could be seen from the neigh­bour­ing town of Borlänge.

How­ever, I’ve now learned that this event was more than an ordi­nary par­tial solar eclipse. I stum­bled upon a ref­er­ence to the blog Bad Astron­omy, which fea­tured a post called “INSANELY awe­some solar eclipse pic­ture”. It shows just that: An insanely awe­some photo of the eclipse.

Here it is:

Tran­sit of the ISS dur­ing the solar eclipse of Jan­u­ary 4 2011 from Oman. Photo: Thierry Legault, used with per­mis­sion. Click to enlarge.

Look for your­self, but look care­fully! The dark sil­hou­ette of the moon dom­i­nates the photo, but there is more to be seen. Click to enlarge the picture! Do you see the pecu­liar shape of one of the small sunspots? It turns out that the upper one is no sunspot at all, and this is the insane part of it. It is the inter­na­tional space sta­tion, ISS!

Appar­ently, astronomer and pho­tog­ra­pher Thierry Legault trav­elled from France to Oman in order to time the dou­ble eclipse of the sun with the moon and the ISS, an event that hap­pened only there, and which lasted only for one brief sec­ond dur­ing which the ISS trav­elled in front of the sun!

Thierry Legault has also taken other excep­tion­ally fas­ci­nat­ing pho­tos that he fea­tures on his web page. The one below shows how the space shut­tle Atlantis, docked to the ISS, passes in front of the sun on May 22 2010. This event lasted only 0.49 sec­onds. I sug­gest that you go to Thierry’s home­page your­self in order to learn more about his fas­ci­nat­ing photos.

Solar tran­sit of ISS and Atlantis on May 22 2010. Photo: Thierry Legault, used with per­mis­sion. Click to enlarge.

Blogging on the iPad: Edited version

[This is an update of my pre­vi­ous post, “Blog­ging on the iPad”, which I wrote on the iPad. I’ve now edited it on my reg­u­lar PC but I kept the old post unchanged in order to illus­trate my points. In addi­tion to the prob­lems men­tioned below, there were also a prob­lem with insert­ing pic­tures, which you can see if you com­pare the two posts.]

I’ve now been the owner of an Apple iPad for abouth one month, and it is no under­state­ment to say that it has changed my com­puter habits rad­i­cally. Whereas I used to spend about an hour a day in front of my sta­tion­ary PC, I now do almost all my casual brows­ing and email­ing from the iPad.

One of the first things I wanted to do was to upload my library of sci­en­tific papers in order to always have them at hand with­out pow­er­ing up my PC. After test­ing some aler­na­tive solu­tions I found that this was eas­ily accom­plished using Apple’s iBooks. I now carry with me about 500 papers wher­ever I go, and read­ing on the iPad’s screen works very well. Indeed, this was one of the main rea­sons why I wanted an iPad in the first place.

How­ever, I’m dis­ap­pointed with the poor sup­port for blogging.

After some ini­tial googling, I decided to install an app called Blog­ger, only to find that it didn’t sup­port stand alone blogs like Man­u­fac­tur­ol­ogy. Instead I chose to install the Word­press app, which I’m using to write this post. I’ve been hav­ing prob­lems with the app crash­ing, and the poor sta­bil­ity in com­bi­na­tion with another annoy­ing bug, namely that all line­breaks between para­graphs dis­ap­pear when I save a post, means that I’m not very impressed. Hope­fully things will improve, I’m eagerly await­ing an update that solves these problems.

To some extent my change in com­puter habits, in com­bi­na­tion with the less than per­fect blog­ging expe­ri­ence on the iPad (an under­state­ment)  explains why I haven’t been updat­ing the blog for some time. How­ever, my ambi­tion is to get back on track and keep on blog­ging, so remem­ber to check back in here at Man­u­fac­tur­ol­ogy every once in a while!

[Addi­tional note: Despite the prob­lems with blog­ging from the iPad, it is use­ful as a pro­duc­tiv­ity tool. I’ve been writ­ing some fairly lengthy doc­u­ments in Apple’s word­pro­cess­ing app called Pages, and it works quite well. (I’d like to see improved sup­port for style/format mange­ment though.)]