Manufacturology

Ändrar bloggspråk till svenska — Blogging in Swedish

Jag har gått gan­ska länge och fun­derat på om jag borde byta språk på bloggen och skriva på sven­ska. Har nu bestämt mig för att göra det. Den främ­sta anled­nin­gen är att jag själv uttrycker mig mycket snab­bare och ledi­gare på sven­ska än på engelska.

Anled­nin­gen till att jag från bör­jan valde att skriva på engel­ska var att jag trodde att jag fram­för allt skulle skriva om min egen forskn­ing. I prak­tiken har det dock visat sig att jag skriver om allt möjligt. Min engel­ska är kanske ok, men begrän­sar ändå min för­måga att uttrycka mig snabbt och pre­cist. Det tar helt enkelt för lång tid att få till ett inlägg om jag är så noga med språket som jag vill vara.

Från och med nu kom­mer jag att skriva på sven­ska. Alla gamla inlägg finns dock kvar oförändrade.

For some time I’ve con­sid­ered whether I should change the blog lan­guage and start writ­ing in Swedish. I have now decided to do so. The main rea­son is that I express myself much faster and freer  in Swedish than in English.

The rea­son I ini­tially chose to write in Eng­lish was that I thought I would mainly write about my own research. In prac­tice it has turned out that  I write about all sorts of things. My Eng­lish may be ok but it lim­its my abil­ity to express myself in a swift and pre­cise way. It sim­ply takes too long to write a post if I take the time I need to get the  lan­guage as good as I want.

From now on the main blog lan­guage will be Swedish. All my posts up until now will still be left unchanged of course.

Tänk om Andrea Rossis energikatalysator verkligen fungerar?

För något år sedan skrev jag om spän­nande nya forskn­ing­spro­jekt inom fis­sion, lik­som om bety­delse­fulla fram­steg inom kon­ven­tionell fusions­forskn­ing (här och här). Nu har något nytt och ovän­tat inträf­fat: så kallad “kall fusion”, eller en likvärdig process, kan eventuellt ha förverk­li­gats. Det innebär i så fall inget min­dre än en sen­sa­tion och bör­jan på en revolution.

Energikatalysatorn är en appa­rat som på något sätt gener­erar energi ur nick­elpul­ver och vät­gas. Processen sägs vara kall fusion eller lågenergi-kärnreaktion, LENR, som den också benämns. Uppfinnaren Andrea Rossi har under de senaste månaderna flera gånger låtit utom­stående obser­vatörer under­söka energikatalysatorn under drift för att på så sätt försöka bevisa att den fak­tiskt fungerar. Och den tycks verk­li­gen fungera.

Begrep­pet kall fusion blev allmänt bekant i slutet av 1980-talet när två amerikan­ska forskare Mar­tin Fleis­chmann och Stan­ley Pons pås­tod att de hade lyck­ats skapa fusion under enkla förhål­lan­den vid rum­stem­per­atur. Tyvärr visade det sig att vare sig de själva eller någon annan lyck­ades upprepa exper­i­mentet och den inledande entu­si­as­men byttes snabbt mot fördö­mande och för­löjli­gande. Sedan dess har få etabler­ade forskare vågat intressera sig öppet för kall fusion.

Det finns nu en helt avgörande skill­nad: Energikatalysatorn har demon­str­erats flera gånger och fungerar lika bra varje gång. Den enda haken är att Andrea Rossi är förte­gen med vissa vik­tiga detal­jer om hur appa­raten fungerar på grund av en pågående paten­tan­sökan. Många skep­tiker vägrar där­för tro att mask­i­nen fak­tiskt fungerar och häv­dar att Andrea Rossi är en sofistik­erad bedra­gare. Det går fort­farande inte att helt utes­luta att så är fal­let, men mer och mer talar enligt min upp­fat­tning för att det inte är så.

Tvär­tom: Mitt intryck är i stäl­let att det verkar allt mer troligt att energikatalysatorn fak­tiskt fungerar. Det skulle i så fall betyda två saker:

1) Andrea Rossi är självskriven som nobel­prista­gare inom en snar framtid. Såvitt jag vet så omfat­tar Nobels tes­ta­mente både veten­skapliga fram­steg och uppfinningar som gag­nar män­sk­ligheten. Fungerar energikatalysatorn så är kon­sekvenserna omvälvande.

2) Vi kan glömma mycket av det som har domin­erat energide­bat­ten de senaste åren: väx­thus­gaser, energipriser, oljeut­släpp etc. Såvitt jag kan bedöma så skulle utveck­lin­gen av energikatalysatorn nu vara lika rev­o­lu­tionerande som utveck­lin­gen av elek­trisk belysning i slutet av 1800-talet.

Enligt två sven­ska obser­vatörer så är mäng­den energi som pro­duc­eras så stor att den inte kan förk­laras på annat sätt än genom någon form av kärn­reak­tion. De som säger detta är Sven Kul­lan­der, pro­fes­sor emer­i­tus vid Upp­sala uni­ver­sitet och ord­förande i Kung­liga veten­skap­sakademins energiut­skott, och Hanno Essén, lek­tor i teo­retisk fysik vid KTH och tills nyli­gen ord­förande i förenin­gen Veten­skap och Folk­bild­ning.

Rap­por­terin­gen kring Andrea Rossis energikatalysator är något av det vik­ti­gaste och mest intres­santa som hän­der just nu, alla kat­e­gorier. Även om vi inte vet med säk­er­het ännu så kan det vara så att alla san­ningar om energi är på vag att stäl­las på ända. Jag dröm­mer ibland om att de stora sven­ska älvarna ska släp­pas fria igen, att vat­tenkraftverken ska tas bort så att for­sarna får brusa fritt. Kanske kan det ske snab­bare än jag någon­sin vågat drömma om?

Någon form av avgörande kom­mer för­mod­li­gen gan­ska snart. Inom några månader bör vi veta vilket som är sant: att Andrea Rossi är årets bedra­gare eller att han är århun­dradets uppfinnare jäm­för­bar med Galileo, New­ton, Maxwell och Ein­stein i his­to­rieböck­erna. Just nu lutar det som jag ser det allt mer mot det senare, men hur det verk­li­gen lig­ger till lär snart visa sig. Tänk om Andrea Rossis energikatalysator verk­li­gen fungerar?

Några länkar:

Ny Teknik (6 april): Sven­ska fysiker: Det är en kärnreaktion

Ny Teknik (23 feb): Kall fusion: 18 tim­mar utes­luter förbränning

Ny Teknik (20 jan): Kall fusion – nu ska den vara klar för produktion

Very busy period coming to an end

So far this year has been one of the busiest peri­ods of my life. The win­ter months from jan­u­ary until april 1 have been lit­er­ally packed with must do’s. In the mean time all my three kids had chicken pox over an extended period of five weeks, which meant that I had to work in the nights to catch up.

Dur­ing this period I have:

• Arranged a con­fer­ence (Steel research days — “Stålforskningsdagarna”).
• Edited a con­fer­ence proceeding.
• Writ­ten two con­fer­ence arti­cles. A short and shal­low one for Stål­forskn­ings­da­garna, a long and deep one for another conference.
• Taught a foun­da­tion course in mechanics.
• Fol­lowed a course in uni­ver­sity teach­ing (pedagogy).

Add to this all the daily fuzz involved in work­ing at a uni­ver­sity and bee­ing father of three small kids. As you can see there have been very few updates here at the blog — I’ve really had no time to spare.

But now the con­fer­ence is done. I’m wait­ing for noti­fi­ca­tion regard­ing accep­tance of my arti­cle and can’t do any­thing about that for the moment. I have more time avail­able for prepa­ra­tions of lec­tures in the mechan­ics course. This will be good for the stu­dents, because so far I’ve often been quite tired and some­times less well pre­pared than I would have liked.

Hop­ing for a nice spring! I’m start­ing to ramp-up my jog­ging again now that the snow is melt­ing away.